till dig som fortfarande finns

Jag tappade taget om orden. Jag slutade skriva här. Jag började med andra saker istället, kan jag tänka mig. Jag känner mig som en komplett douche som inte skriver här. Som inte hör av mig. Som låter saker rinna ut, slut. Som släpper taget så lätt.

Och jag gjorde slut med Alexander som hade guldglittrande armar. Jag gjorde slut och han blev förstörd. Jag har krossat någons hjärta. För att det inte räckte för mig. För honom var det "allt han inte ens trott sig kunna få känna". Men det går liksom inte att nöja sig. Fy fan för att nöja sig. Och att vara bra men inte bäst. Och jag tänker, som en mycket gammal tant att han kommer att se med tiden. Känna hur det känns när det är ömsesidigt. Det kommer att komma någon annan som ger honom allt-allt-allt. Och det är någon annan. Men han lärde mig så väldigt mycket. Han lärde mig att se mig med fullständigt kärleksfulla ögon. Genom hans ögon. Det läkte något i mig. Och det känns också på ett sätt jävligt hemskt att ta emot det och sen göra slut.

När jag gjorde slut och han tog sina kläder, sina skivor och allt det där så städade jag i några veckor. Jag har egentligen städat i flera månader. Sorterat. Plockat i ordning. Rensat ut. Jag har lagat, strukturerat, slängt, skänkt och vädrat. Och lagat inuti. Smekt mina inre katedralsalar. Älskat mig hel. Jag har också vandrat väldigt många mil. Jag har till och med lufsat runt Vårruset. Jag har svettats. Jag har sagt upp gymkortet. Jag har blivit mer förnuftig och mer organiserad samtidigt som jag är mer spontan och ivrig och explosiv än någonsin. Och jag har avancerat på jobbet. Jag slåss för min sak och för mina ungar. Jag står upp och styr och ställer för mina ungar. Och jag kramar dom. Och sparkar till och med boll. Jag som hatar bollar. Jag älskar mina ungar och jag tänker att jag aldrig någonsin har trivts så bra på ett arbete förut. Inte en enda gång har det känns tråkigt att gå till jobbet. Hos dig ska jag stanna. Hos mig vill jag stanna. Den som jag är nu. Den här stabila, faktiskt glada Hannan. Dom säger, mina ungar - att de hör mig skratta flera klassrum bort. Och då säger dom att Hannas skratt kan man inte ta fel på. Och jag tänker att ni har varit en så stor del i att jag är lycklig igen. Tack älskade ungar. Tack städningen som renat och lämnat plats för nytt. Tack ångesten som visade allt som var sjukt och ruttet så jag kunde skära bort det.  Tack modet att lämna det som bara är nästan helt bra trots att jag vet att de allra flesta nog skulle vara nöjda med just det. Tack fötter för att ni bär mig så sjukt många mil och bara trampar på. Tack för att jag vaknar varje morgon. Stiger upp. Och har ett liv och en tillvaro jag faktiskt älskar. Att jag är så lycklig helt på egen hand. Det har ju inte alltid varit så.

Jag har behövt hålla käften ett tag. Jag skulle hemskt gärna vilja blogga mera. Läsa er mer. Kommentera mer. Kanske blir det så nu. Jag vill tro det.

Snart tar det här slut också

Jul. Rosa gran och pynt. Bakat flera gånger. Pysslat med skolbarna. Byggt pepparkakshus. Gjort julklappar. Ätit, firat och umgåtts. Somnat i guldglittrande armar varje natt. Men ändå.

Nej. Vad är som aldrig någonsin släpper. Vad är det som gör att jag aldrig blir helt genomglad inuti. Jag är teoretiskt lyckligare än någonsin. Och ändå är det svart varböld inombords, eller en frusen kärna. Jag tänker länge om kvällen, att jag förstör för mig själv. Med flit. Är jag så trasig av hårdhänt hantering under alldeles för lång tid, att jag nu när jag anar att jag har det jag önskat mig mest av allt så gör jag saker som blir fel, gör ont och så skapar jag kaos. Jag skapar kaos för det är det enda jag känner till. Och nu ikväll är jag ensam för första gången på mycket länge. Hösten, vintern har varit galen. Galen-glad. Galen-oro. Galen-tusen nya intryck varje dag. Jag har varit så glad, så glad. Och så förstör jag det i mitt eget huvud. Helt på egen hand.

Jag är trött. Trött av nya jobbet. Trött av tusen sjukor. Trött av pengaoro. Trött av att aldrig få till det där avslutet med hus och lån. Trött på att vara ensam med son. Ensam med oro. Ensam med ansvar. Han blev sjuk. Vi hamnade på akuten. Sen på en annan akut. Sen inlagda. Sen dropp och timmar och kanske operation. Och jag strök hår på panna och höll hand. Och inuti skrek jag mitt högsta i mitt barns pappas ansikte som aldrig är här. Jag skrek ut mina nio år av ensamt föräldraskap, för jag kunde inte vika från barnets sida ens för att ta en dusch. Vart fan är du? Och jag inser att jag kommer förmodligen aldrig någonsin våga ha fler barn just på grund av honom. Fast det är det jag önskar mig mest av allt. Ett barn till. En familj som håller. En man som är snäll. En man som inte slår, inte är elak och som aldrig kastar mig ut i en snödriva. Ett jobb jag trivs med, ett hem jag älskar. En hund. Så himla basala saker. Enkla. Ett liv. En vardag med någon som väljer att stanna. Som jag väljer varje dag. Varför kan jag aldrig få det? Varför vågar jag inte, när det står framför mig.

Jag kanske är knäpp någonstans. Tillknycklad i hjärnan. Det kanske är felkopplat. Och jag är frostbiten av ensamhet. Jag har syskon som jag aldrig träffar för jag kan inte förmå mig att ringa. För jag tror inte dom finns för mig. Jag har en mamma som backat så långt bort hon kan och jag vill liksom inte ringa. När jag ringer känner jag inte det där man vill känna. Trygghet. Jag känner bara brustna löften och en känsla av att "du inte finns".

Den här julen liksom alla andra jular gör jag allt vad jag kan för son. Han har fått precis det han önskat sig i julklapp. Och han är glad. Fast sen när han ligger inrullad i täcket på soffan säger han att han egentligen önskade sig ett syskon mest av allt. Kan vi inte adoptera, mamma? Är det dyrt? Ett syskon. Eller en kattunge till.

Och det blir sen natt och han sover och djuren också. Jag står ett tag och tittar på mig själv i badrumsspegeln. Och jag undrar; vad är det för liv jag lever, och för vem?

Och till dig som skrivit till mig, men inte fått svar. Förlåt att jag inte har svarat. Det är inte för att jag inte vill. Jag har suttit varje dag och tänkt ut långt brevsvar med tusen bitar av dig och några av mig. Men när jag sitter vid datorn blir det svart. Jag är helt tom. Men jag tänker på dig varje dag.

Sprattel sprattel med små skalbaggsben

Och det finns ensamma mammor som under hösten får ont i äggstockar, njurar etc. Och har svullna inre organ och läkaren ser bekymrad ut och det talas om läskigheter och ärftlighet och ja, det är väl lika bra att tala klarspråk - cancer. Och jag har haft cellförändringar förut och mamma fick cancer i äggstocken och hur farsans benägenhet att tumöra sig ser ut, det känner ni ju till. Så jag går runt ett tag och undrar om jag ska dö nu. Och det skulle jag inte sa doktorn på sjukhuset. Enköping är visst en stad jag bara besöker i vild panik och sen lämnar i lättnad. Tack och lov för lättnaden. Och sen inser jag att det hela inte funkar. När jag på grund av helt sjuka månadskostnader för att jag fick ta en massa extra lån för att bli kvitt mitt förra liv, extra lån och liten lön och plötsligt är allt så jävla klichéartat och jag sitter och betalar räkningar och gråter fult ner i tangentbordet och tänker på son som med sorgsen röst berättat att han inte vill ha något kalas när han fyller år."För det finns inga vänner att bjuda och det skulle kännas så jobbigt att ingen kom". Och jag tänker att livet är fult och kantigt och full med iskyla älskade barnet mitt. Och jag lyckades på något vis, jag minns inte hur - ta oss ifrån den mörkaste iskylan av dom alla. Och jag är tacksam varje dag att vi kom därifrån. Men det var så bråttom för jag tror att jag på allvar skulle dött till slut eller i alla fall inte orkat leva mer. Vi kom som på sniskan. Liksom spurtade men halkade i leran och nu ligger mamma på rygg som en hemskt stor skalbagge och gråter för jag är så trött på kampen.

Om ni undrar varför jag inget skriver.

Varför jag älskar mitt arbete #1

Jag får på förhand veta att han är "lite speciell". Att han är arg. Slåss. Och att livet är en vidrig hynda som gett hans storebror cancer som äter upp honom. Jag vet detta, men säger ingenting om det. Ganska snart kommer han till mig och testar vad jag säger om han är kantig. Tvär. Studsig. Han hamnar i bråk och jag lyfter isär arga barn med lika arga tårar och jag säger ingenting, men sitter intill tills han inte vill mer. Och jag tänker, vad han bär på. Jag tänker på det, och vill gråta också.  Efter en vecka smyger han tätt tätt kring mig oavbrutet på fritids. Han "vill vara med dig jämt, Hanna". Han vill sitta bredvid mig på samlingen, på mellis, när vi ritar och när vi har rast. När han ska hem kommer han först kutande och undrar "kommer du vara här i morgon". Idag. I morgon och i nästa vecka.

När vi står och gräver i en lövhög och letar långa kvistar att knyta roliga knutar med kommer det.

-Jag vet något om min bror som du inte vet, Hanna.
-Vad kan det vara? Vill du berätta för mig så stannar det kvar i mitt huvud ser du. Det skvalpar inte ut ur munnen till vem som helst. Säger jag.

Och han pratar. Vi gräver i lövhögen. Han pratarpratarpratar. Och han tittar mig i ögonen när han berättar om saker en nioåring, ingenåring borde känna till. Vi knyter roliga knutar av lönnlövspinnar och jag tänker att dig bär jag med mig från den här stunden. Och jag känner mig så otroligt priviligerad som får lyssna.

"Hanna, finns du här i  morgon." Och ögonen som har så mycket ont i sig spränger sig in i mina egna.

Så länge jag får vara kvar, barnet.

Men vad hände nu?

För sen såg jag honom. Han klev fram från sidan. Ställde sig framför mig.  Och som tusen magneter i huden drogs jag dit och varje gång han såg på mig gick det en stöt från ögonen ner till magen eller om det var från trosorna och upp. Jag har lite svårt att avgöra för jag tappar liksom andan samtidigt. Han har så blåa ögon. Han har tusen sätt att le och varje gång han ler blir magneterna till stora armar som är varma, med fräknar och guldiga fjun som fångar in mig mjukt och hårt på samma gång i tanken.

Han gör mig lycklig bara av det. Tänkt hur ljuvligt det kan kännas.

Och vi pratar och ögonen är som små kärleksdolkar och ibland måste jag gå in i materialrummet och hålla mig i skåpet med gem och pennor och bara stilla mungiporna. Jag måste sansa mig. Sen när jag andats en tiotal gånger går jag ut i korridoren och går rätt in i honom och jag blir en raket av fniss och jag vet att det strålar. Jag strålar av dig.

Och vi bestämmer oss. Och jag har hud som pirrar redan några timmar innan du kommer. Och när du knackar på dörren och jag öppnar och det plötsligt är fullt tillåtet så blir magnetarmarna verkliga och du håller mig. Du tar mig äntligen i din famn och jag både faller och flyger samtidigt. Du lägger dina händer om mina kinder och jag blir så överjordiskt underbart kysst att jag kan dö paradisdöden redan i hallen. Och nu har vi träffats varje dag efter jobbet och ingen tröttnar. Och själv tänker jag att du var så värd allt. Du är vad som kom till mig, efter att jag har vadat i atombombat härjat ensamland. Och jag vet att du kanske inte stannar, det är kanske för en kort tid eller för alltid, det som är vi. Det kan falna. Eller så får jag föda vackra blåögda barn åt oss. Just nu spelar det ingen roll. Du är här just nu och jag har aldrig varit mer närvarande, här, nu, vi. Du är varm levande kropp och ett hjärta som jag får lyssna på när jag ska somna och du har en mun och du har tankar och du säger vad du tänker/känner/vill. Och du, underbara fantastiska man -  känner för mig.

Jag vaknar på natten av att han smeker mig på kinderna, håret, kroppen och trycker sig mot mig i sömnen. Han viskar mitt namn gång på gång och jag vill kyssa varje fräken han har.

Och jag har under sju dagar fått mer kärlek än jag fått på flera år.

Det lilla livet

Läser KP's inlägg om Göteborgsresan och tänker, när fan gjorde jag något sånt där sist?

Mitt liv, mina cirklar är så små. Det handlar om barn, och cykla till jobbet, och sen hem, laga mat, tvätta och jaga dammråttor. Det är betala räkningar. Drömma om vackrare tapeter och kanske någon gång få lite rätsida på ekonomin. Fundera på vad 17 jag ska ha som vinterskor i år och om snön kommer att komma och hur tar jag mig till jobbet då när jag inte kan cykla?

Alltså. TRÅÅÅÅÅÅKIGT.

Och allt jag gör och säger blir statements of tråk. Jag klagar på grannarna som lyssnar och dansar (med Jeffrey Campbell-styltor) till Gangnam style när jag bara vill gå och lägga mig och känner mig som hundra år minst. Jag upplever att saker är "trivsamma", "festliga" och "oss väl unt". Och jag håller med min styvmor mer och mer och häromdagen när jag gick förbi en KappAhl tänkte jag Åh, det där var fint.

WHAT!?

Är det jag som på riktigt börjar bli gammal, eller har dom skaffat en ny designer eller vad? Och jag lägger givetvis inte in någon värdering i vart kläderna kommer ifrån. Egentligen. Inte alls.

Men jag har för mig att jag var lite... Coolare. Någon gång, förut. För ett tag sen. Det var lite mer fräs, och snajs och röda läppar och mer stoltare steg. Lite mer attityd. Styrka i stegen som smällde lite mer i backen för det var snyggskor och lite mer MÄN i mitt liv. Ja. För faan. Jag vill ha en man. Nu. Tack. Helst igår. Och han ska vara intelligent och ömsint och mjuk i sinnet och hård i kalsongen. Förlåååt mig nu. Snuskmormor.

Nu är jag så jävla Ecco och bomullstrosa och "Nej nu ska vi ta oss en kopp te",  Jag och katterna.

Alltså. Nä.

Nu vill jag bli omkullvräkt och passionstagen av livet. (och/eller en man)

Pms and my work is (almost) done

Idag var dagen så dålig och jobbig den kan bli. Och med tanke på att jag igår lagade en kladdkaka modell extra heavy on the choklad i kombination med att jag just störtgrinade när pappa ringde och frågade hur det går på jobbet, så insåg jag att jag har pms. Och med tanke på att allt "det där" stannade av när jag var deprimerad och sjuk så är jag glad att det funkar till synes som det ska igen. Jag har bara glömt  hur det är. Ungefär med fyra veckors mellanrum glömmer jag det.

När jag talat färdigt och grinat klart skulle jag gå in till son och säga att det var dags att släcka för dagen. Han såg givetvis att jag var rödmosig och nästäppt och undrade varför- Jag förklarade att allt är som det ska men att jag har pms. Och då talade vi om vad det är och eftersom jag alltid ska ta i så tog jag fram block och penna och skissade upp äggstockar, snippa & co inklusive en hormonstinn hjärna. Jag har alltid talat väldigt öppet och ärligt med min son om kroppar, funktion och känsla. Han har alltid fått svar på sina frågor och jag vet att han vet mer än många jämnåriga. Idag tänkte jag dock gå ett steg längre och skissade upp hela vaginan och skulle just börja peka ut och tala om vad allt var. Varpå son helt korrekt säger, "Där sitter klitoris".

Då smälte den här jävla skitdagen ner till ett vackert solglänsande hav av lycka, stolthet och kärlek. Min son vet var klitoris sitter för han mindes det från ett samtal tidigare, plus att han hade läst det i KP. Jag har för fan träffat vuxna män som inte besitter den kunskapen (men trott att de gjort det - nä, det där är en blygdläpp men var god försök igen). Och om det är något jag vill lära min son allt jag kan om, så är det kvinnan. Generellt och också "så här kan det vara ibland, andra gånger si och så." Jag vill åtminstone ge honom alla verktyg jag av empirisk analys/kamp/ångest kämpat mig fram till för att förstå mig på mig själv. Och jag tycker att utöver saker som kommunikation, känslor, relationer, kärlek etc så är sex något som jag vill att han ska veta så mycket som möjligt om den dagen han blir aktiv. Och jag ser också helst att min son inte främst lär sig om det via porr. Även om jag förstår att han förmodligen kommer att undersöka även det en dag.

Men tamejfan! Min son vet vart klitoris sitter. Är jag helt bäng som blir glad över det?